Jag skriver på frihand dvs utan instruktion vad jag ska skriva om mer specifikt än ”varför skola”. Jag gav ett halvt twitterlöfte i förmiddags till @HERO_Respondi om att skriva som gästbloggare här. Jag ångrade mig efteråt eftersom jag vill vara lediga men för sent, halvlöftet har satt sig i huvudet och börjat skapa en argumentationskedja. Nu måste jag skriva av mig för att kunna bli ledig. Tankarna börjar med funderingar kring samhällskontraktet eftersom jag tänker att det måste omförhandlas i en tid av paradigmskifte.
Mina barn ska gå i skolan. En går i F-klass, en på dagis. Ska skolan kallas serviceorganisation för att den ska serva barn med förmågan att utveckla sin potential? Eller ska den kallas kontraktsinstitution? Kontraktsinstitution i den rättframma meningen att samhällsmyndigheterna vill utveckla väl fungerande lönsamma samhällsmedborgare som därigenom bli berättigade till välfärdsprivilegier.
Det sist nämnda är förstås inte en beskrivning som får så värst mycket medhåll, tänker jag, eftersom det strider mot allmänt förekommande individualistiska värderingar i samhället. Men däremot upplever jag att den bättre beskriver skolans befintliga varför mer än den allmänt förekommande referensen till industrialismens behov av utbildad arbetskraft.
Jag funderar över myndighetssamhällets behov av att vidmakthålla rådande situation och rådande institutionell ordning i viktiga välfärdsfrågor som skola, sjukvård, pension och äldreomsorg, trots att ordningen fungerar så uppenbart dåligt. Jag tror den beror på att myndighetssamhällets kontraktsrelation till dess samhällsinvånare är mycket starkare än dess servicevilja vilket förstås inte erkänns av myndighetssamhället själva. Och om det skulle ske och myndighetssamhället dessutom skulle ifrågasätta sin serviceleveransförmåga skulle den underminera sin legitimitet. Och säg den makt som gör det. Särskilt i lägen där myndighetssamhällets själva inte sitter inne på förslag till väsentliga förbättringar.
Jag misstror myndighetssamhällets förmåga till att serva mina små barn med förmåga att utveckla sin potential. Jag misstror dessutom myndighetssamhällets vilja och förmåga till omställning. Jag avvaktar det faktiska utfallet eftersom jag inte vill döma på förhand. Inom sju år kommer jag ha en ganska god indikation om jag har rätt i min misstro eller ej. Om indikationen säger rätt så anser jag att myndighetssamhällets skolpliktskrav vad gäller mina barn är förverkad, samhällskontraktet i detta avseende har då upphört. Om så kommer jag att ta mina barn ur skolan och efter bästa egen förmåga sörja för att de ska kunna förverkliga sin potential. Eftersom jag tror gott om mina barn, kommer de både ha drivkrafter, intelligens, talang och intressen som kommer att peka på i vilken ände vi tillsammans konstruktivistisk ska stärka deras potential.
Jag upplever att dagens samhälle genomgår ett paradigmskifte, enkelt beskrivet som en övergång från en massmedia (en till många) ordning till en interaktiv (många till många) ordning. Skolplikt är ett massmedialt påfund, en maktinstans påskiner rätten att efter eget omdöme forma och bedriva utbildning riktat till många (dock aldrig presenterat så). Jag upplever det som extremt mossigt. I en interaktiv ordning vilket samhället redan tagit många steg in, bör samhällskontraktet stipulera alla individers rätt att självt forma sina lärmöjligheter och resurser därtill, som stärker dennes förmåga att förverkliga sin potential. Låt oss omförhandla samhällskontraktet i den riktningen.
Jag heter Niklas Angmyr och twittrar under namnet @privatpersonen
