Idag Gästbloggar Magnus Klingberg, som reagerar på den senaste diskussionen om att slopa åtgärdsprogram:
Denna text har sin utgångspunkt i min tolkning av förslaget om förändringar i processen kring åtgärdsprogram. Regeringens arbetsgrupp beskriver syftet med förändringarna som att minska lärares arbete med att formellt dokumentera elevers kunskapsutveckling, samtidigt som individens rättssäkerhet och behov av stöd samt vårdnadshavarnas rätt till information om elevens lärande och utveckling säkerställs. Jag menar att man inte riktigt når ända fram i detta och att det finns viktiga aspekter som felaktigt tas för givet i utredningen, som i den sämsta av världar innebär ett stort steg bakåt för elever i behov av stöd i sin utbildning.
Till en början vill jag dock hålla med arbetsgruppen om att det med all sannolikhet många gånger upprättats åtgärdsprogram i onödan och att detta många gånger inneburit en orimligt hög arbetsbelastning för enskilda skolor och pedagoger. Kvaliteten i många ÅP kan säkert också ifrågasättas. Om det blivit ett reellt stöd för eleven, eller om det bara blivit en dokumentation för att hålla ryggen fri, är till stor del en öppen fråga.
I min roll som rektor så har jag tillsammans med mina medarbetare på två skolor utvecklat en rutin för en pedagogisk utredning som haft som kännetecken att den till stora delar varit en gemensam process bland alla de lärare som undervisat eleven. Utan att gå in i detalj på metoden så kan jag konstatera att den gemensamma processen att utreda elevens behov inneburit en rättssäkerhet, likvärdighet och ett stort gemensamt lärande och kunskapsutbyte för samtliga lärare. En slutsats jag gjort av denna process är att elevens svårigheter många gånger undanröjts utan att ÅP behövts upprättas, vilket i och för sig också är en ambition med arbetsgruppens förslag vars syn jag i grunden delar – att processen skall vara snabb och enkel när det handlar om att en elev ska få stöd i skolan.
Min kritik till arbetsgruppens förslag bottnar i att den utredning som i dag ska göras av en elevs behov av särskilt stöd inte längre ska regleras i skollagen. Otydligheten i arbetsgruppens förslag kring hur skolor, på ett myndighetsmässigt sätt ska utreda och motivera viktiga beslut kring elevers utveckling, får mig att tänka på barndomens folkparker när jag stoppade ner handen i plåttombolan för att se om lotten stod mig bi eller inte. Processen kring att utreda elevers behov överlämnas godtyckligt med varm hand till enskilda personer i skolan utan beskrivning av vad som förväntas av en professionell pedagogisk utredning. Det finns en stor risk att elever drabbas av irrationella beslut i en till stora delar personstyrd process där enskilda individers kompetens och uppfattning av verkligheten blir det som avgör skolans lotteri. Där det som i alla lotterier är högst ovisst vem som får gå hem med chokladkartongen och vem som blir utan.
